Krönika: Svensk Film dog med Bergman


maxresdefault

Det är ironiskt på ett sätt hur idiotiskt dum den svenska film industrin har blivit arrogant. Och tyvärr verkar den önskade filmindustrin redan vara över vid det här laget. Den svenska filmindustrin har fallit radikalt på sista tiden. Det enda vi hade var Ingmars Bergman (1918-2007), som egentligen har satt sina spår djupt i marken de årtiondena innan han dog.

Han hade en mening med sina filmer och hade ett syfte för han visste hur man skapade film.  De var känslosamma, dramatiska och tillräckligt intressanta för att han skulle behålla sitt namn som en av världens främsta regissör genom tiderna. Med tanke på att han var den som influerade bland annat Stanley Kubrick inom filmkonsten bör man värdera hans berättarkonst högre. Trots att han inte fick en Oscar för sina verk har han ändå en framstående sida hos amerikanerna och världen runt om. Hans verk har en mer uppskattad sida hos Hollywood än vad svenskarna har för de brukar oftast ta saker för givet. Många av hans filmer har ett återkommande tema, som att hans karaktärer delar samma för – och efternamn.
Dessutom har musiken en stor betydelse i hans filmer, som är ett genomgående röd tråd i hans verk, såsom Mozart och Bach. Flera exempel av detta påminns i Höstsonaten (1977) och Saraband (2003) där huvudkaraktärerna är delaktig på något sätt inom musikaliska instrument. Förutom att Bergman gjorde många filmer så gjorde han mycket pjäser. Och även i filmer tog han inspiration av William Shakespeare till sina verk. Efter hans helt klart största film – Fanny och Alexander (1982), så började han regissera teater i större drag istället för film.
Vi har duktiga skådisar, som Skarsgård-familjen, Max von Sydow och Alicia Vikander. Men ingen riktig framstående filmskapare likt i den nivån som Ingmar Bergman. Han hade sin egen stil och sin egen ton som genomsyrades hans film. Kanske var det för att varje film han gjorde har ett utpräglat budskap som man faktiskt kommer ihåg. Visst, svenskarna är omåttligt populära utomlands speciellt i USA. Men det räcker tyvärr inte. Svenskar kan inte göra bra film, men nog fan kan de medverka i en film. De finns tillräckligt många skådespelare i Sverige att fylla två fotbollsplaner men ingen av dessa syns tydligt inom svensk media utom om det handlar om amerikanska Hollywood. Det var dock bara Ingrid Bergman, som faktiskt har fått ett godtyckligt bevis vad hon hade gjorde i jämförelse med vad vi har nu.
För svenskar har i dags läget inte vunnit för en Oscar för regissör eller manusförfattare. Till och med Mexikanerna har vunnit i foto-kategorin tre år i rad nu.
Därför behöver vi få den nya generationen att öppna ögonen om man vill delta tillsammans internationella filmindustri istället låta andra göra det åt en själv, för är man duktig på någonting ska man inte göra det gratis. Och vill man utveckla den svenska filmexporten är det dags nu innan den svenska filmen är död för evigt.
Svenskar är utåt sett vara cyniska och kalla. Ju mer svenskar dedicerar sig till teater desto mindre chans finns det att vi gör något åt den svenska filmkonsten. För just nu flyr svenskar för att medverka i olika filmer utomlands? Varför? Ja, det kan man fråga sig. Men mest troligast är det för att den svenska filmindustrin suger jävligt dåligt just nu. Men när vi väl gör en välproducerad produktion, samarbetar man med ett annat land.
Vi kan samarbeta inom musik eller bok-industrin men inte filmindustrin vilket är på grund av att svenskar är cyniska och kalla av sig men också på grund av statens finansieringar. Vilket är en sanning som de flesta svenskar bär på sig. Svenskar är inte främlingsfientliga men man har ett större privat område runt sig än vad amerikaner, engelsmän och kanadensare har.

Två norrmän gör Pirates of Caribbean nummer fem just nu, finländarna har gjort ett spel så populärt att man måste skita för att spela det och nu finns det en tecknad baserad på den filmen. Dock så gör inte Sverige något som är lyckat och älskat. Ingenting eget, dock så finns det ingen regissör och manusförfattare i dagens läge som är värd att se på bio, som är en ren svensk produktion och inte via ett samarbete mellan de nordiska länderna. Här räknar jag dock inte in de mest framgångsrika produktionerna som Män som hatar Kvinnor (2009) då det var en dansk och norsk produktion. TV serien Bron (2011-) är inte heller inkluderad då den också är producerad tillsammans med ett danska producenter.
Deckare är en slags kulturell indikation på att Sverige inte gör något annat än den typen av film. Sverige skapar inte längre filmer som faktiskt berör vilket leder till att dessa är lätt bortglömda. Ska vi kunna rädda den svenska filmindustrin och den filmexporten är det dags att vi gör något det.  Det fungerar inte om varje enskild individ skapar något annorlunda.
Det måste vara ett produktionsteam som faktiskt vill berätta något. I Sverige tänker man för mycket på vad andra tycker, hur det kommer att tas emot. Jobbar man i grupp för en film, så träder individen egoistiska tankesätt in och man utgår från sig själv. Den andres individens förhållningssätt prioriteras aldrig.
Man tror att man är på samma nivå även om man har olika roller, det fungerar inte i den internationella branschen. Under en inspelning blir det alltid en hierarki inom ansvaret. Alla ligger inte på samma nivå. Det är regissören eller producenten som måste vägleda resten av teamet. Det är alltid någon som har huvudansvaret i varje produktion men i Sverige sker det väldigt lätt. Man undviker det och skyller på att man förhåller till det ansvaret tillsammans. Sådant beteende fungerar inte utomlands om man vill nå någonstans inom den här industrin. Det är föraktande och respektlöst mot resten av teamet, då en hierarki inom ansvaret behövs då det är så pass många roller som ska fyllas.        Man arbetar inte på det sättet utomlands eller inte ens i Europa så varför ska man göra det inom Sverige? Därför bör man inte försöka koncentrera sig på att konstruera sig efter den amerikanska filmindustri utan att man faktiskt förhåller sig till våra egna rötter och att kunna analysera på vad som var tillräckligt bra tidigare. Skippa de förbannade deckarna och de meningslösa komedierna!
De är inte så bra. De är förutsägbara och tråkiga, vilket inte räcker så långt. Gör ett drama eller försöka att göra något eget. Men eftersom de flesta svenska kändisarna flyr till Hollywood eller till den europeiska filmindustri då det är en högre nivå och bättre kvalité är det inte mer än förståeligt att svensk film har inte längre den finansiella ekonomin eller kapaciteten att göra en stor produktion inom Sverige. Svenska produktioner som har varit mest framgångsrika, enligt min mening, är diverse TV-serier som var populära under 1990-talet eller åren efter millennieskiftet.

Ingmar Bergman skapade filmer som Fanny & Alexander, Det sjunde inseglet och Persona. De var producerad av Svensk Filmindustri, vilket är annars kallad för SF men de har ingen större relation med varandra då de två är enskilda bolag med diverse aktiviteter. Trots att det var Svensk Filmindustri som tog fram filmerna som till Astrid Lindgrens älskade verk och Ingmar Bergman. Hur kommer då sig att efter femtio eller trettio år senare, sjunker svensk kvalité drastiskt. De hade inte samma konventionella värderingar som det är idag, vilket märks på hur den svenska filmindustrin har blivit något som de flesta undviker. Många vill inte jobba inom svensk film längre, för det man söker efter finns inte här. Vi har kanske inte samma ekonomiska prioritering nu som man hade för trettio år sedan men det beror ju också var statens pengar går till. Musikindustrin i Sverige har aldrig slutat blomstrat och växer konstant, men den svenska filmindustrin tynar bort varje dag i och med att Sveriges främsta auteurer har gått bort. Men vi behöver en ny generation av filmskapare som kan vara Bergmans efterträdare.

Den har än inte dykt upp, inte med svensk nationalitet i alla fall. Vi kan skriva, fotografera men grejen med att skriva filmmanus och kunna regissera det, verkar ha dött vid det här laget. Just nu har vi abstinens på bokadaptioner till film. Det finns än så länge ingen inom den svenska professionella filmproduktionen, som har tagit fram ett originalmanus som har samma kapacitet och standard som den internationella filmbranschen där det är ett stort antal inblandad och med en hög budget.
Den svenska filmindustrin i överlag har tappat den autentiska känslan av film. På något sätt känns det inte som att vår generation av filmskapare kommer att göra något åt vår filmindustri. Kanske är det ändå  att bra svensk film dog med Ingmar Bergman.

 Svensk Film dog med Bergman – Krönika (SVE)

Swedish film died with Bergman – Article (ENG)

Om Mackan

Namn: Marcus Ström aka Mackan Bor i: Stockholm Intresse: Film, foto och böcker Favorit filmgenre: Action, Thriller, Äventyr Roll på MackansFilm: Recensent och redaktör Finns på Youtube, Instagram och Facebook
Galleri | Det här inlägget postades i Alla Inlägg, Artikel, Inlägg, Krönika och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.